Om smärta och avslappning
Härom dagen fick jag en fantastiskt skön ansiktsbehandling som ledde till djupavslappning. Djupavslappning minskar stresshormonerna i blodet och ökar må-bra-hormonerna. Den här avslappningen var totalt omöjlig att uppnå under de år som föregick min höftoperation i somras. Jag kände inte mycket smärta, och jag åt ingen smärtmedicin, men jag haltade och var stel. Jag arbetade mycket och reste mycket, och jag hade roligt på jobbet. Men jag hade stora sömnproblem och kunde inte slappna av, jag kände som att jag hade ett ”snurrhjul” som ständigt snurrade och höll stressen igång trots att jag inte tyckte att jag stressade särskilt mycket. Och varje gång jag gick på en behandling i syfte att nå avslappning blev resultatet detsamma. Jag fick så ont att jag inte kunde ligga stilla. Jag hade alltså tryckt ner smärtan genom muskelspänningar. Att slappna av blev det samma som att be om smärta. Det fungerade inte.
Vad jag vill säga är att det är svårt att mäta smärta objektivt. Jag hade inte ont medvetet. Men den undertryckta smärtan påverkade min kropp genom ständiga muskelspänningar och kronisk stress som var helt oberoende av vad jag ägnade mig åt. Det är givet att en sådan situation tar kraft. Nu var jag i väldigt bra kondition i övrigt, tränade vattengymnastik (som var det enda jag kunde) flera gånger i veckan och cyklade, så jag klarade både sömnlöshet och ett tufft jobb eftersom jag hade roligt.
Det räcker alltså inte att bedöma hur ont du har, du behöver också hitta sätt att mäta din stressnivå. Min läkare föreslog KBT när jag talade om sömnproblem. I verkligheten var sömnproblemen relaterade till undertryckt smärta och kronisk stress.